BERÄTTELSER

Jenny – en Herrens tjänarinna i vardagen

2DDC6A504FED4F3A8A29E3837B301B6CMånga av oss minns Jenny. Några gånger hade vi glädjen att se henne med på sommarkonferens på Kåfalla. Alltid med sprudlande andlig energi. Bilden på Jenney visar tydligt den utstrålning hon ägde. Jenny slutade sina dar för några månader sedan och är nu hemma hos Jesus.

En som speciellt har anledning att tacka Gud för Jenny är Per Antonsen. Vid jordfästningen av Jenny stod han upp och medan tårarna rann höll han ett gripande tal som berörde alla närvarande där han kallade Jenny för sin mor och tackade Gud för vad hon betytt för honom. Jenny var inte bara en bärande kraft i möten hon var med på men också i vardagen en tjänarinna för vår Herre. Ofta i färd med att söka upp människor i behov. Bland annat engagerad med Blå Korset för människor med alkohol- och drogproblem. Ibland höll Jenny i matutbespisning till behövande. 2 ggr. i månaden besökte hon under lång tid tillsammans med några andra vänner fängelset för att samtala och vittna för fångarna. Även de grövsta fångarna ”i fängelsets innersta” fick besök. För cirka 20 år sedan kom Jenny i kontakt med Per. Under en av byns broar; mager, hungrig, alkoholiserad, sjuk, smutsig så kläderna smetade fast på kroppen tar Jenny hand om människospillran.  Det blev akut sjukhusbesök och Jenny satt 3 dygn vid sidan av Per tills krisen var över. Det visade sig att Per inte hade någonstans att bo varför Jenny besökte ortens sociala myndigheter. Där blev det kalla handen med motivering att det fanns ingen lägenhet ledig. ”Då sitter jag utanför på trappan tills ni ordnar en lägenhet” var Jennys beslutsamma ord. Och där satt hon! När kontoret stängde och personalen lämnade soc. satt hon fortfarande där. ”Sitter du fortfarande här!” blev de förvånade orden från personalen. ”Ja”, sa då Jenny, ”jag sitter här tills den här mannen får en lägenhet.” Personalen på socialen fann då för gott att ta Jenny in på kontoret igen och se där; plötsligt fanns det ett ledigt rum och Per kunde flytta in. Efter ett tag blev Per frälst och i dag är han fullt aktiv i att hjälpa andra till ett nytt och värdigare liv. Och sänder tacksägelse upp till vår Herre för vad Jenny betytt för honom och andra.

Torwald Bergström

————————–

NAZRIN SJÖGREN: Från en kravfull till en älskande Gud

13344751_114741948946989_7641804825195591334_nHur presenterar man Nazrin Sjögren? Debattör, skribent, sanningssägare med bl.a. en alldeles speciell känsla för fostrets rätt till liv. Hennes frimodighet väcker känslor inte minst med tanke på hennes bakgrund som muslimsk kvinna. Fann ett inslag av henne på Facebook som var som ett starkt personligt vittnesbörd. Tycker fler behöver ta del av detta!
Ordagrant från facebook; Nazrin Sjögren:
“Flera år innan jag valde att lämna islam, slutade jag upp med att anstränga mig för att leva upp till de krav som ställdes på en renlärig muslimsk kvinna. Jag tog av mig slöjan för gott, slutade helt med både rituella och fria böner till Allah, började äta griskött, gav blanka tusan i om maten var halal eller haram, smaskade på med både frukost, lunch och middag under ramadan, drack alkohol, gick på fester, hade icke muslimsk pojkvän och såväl klädde som sminkade mig efter eget behag.
Men jag trodde fortfarande att den islamiska livsåskådningen var den sanna! Jag hade bara gett upp om mina chanser att någonsin bli god nog i Allahs ögon för att undkomma den evighetslånga helvetiska tortyrcentralen i livet efter detta. Så jag tänkte att det var lika bra att försöka ha trevligt i livet före döden åtminstone.
När jag slutligen lämnade islam var jag fortfarande osäker på om islams sanningsanspråk var giltiga eller ej. Det var inte den avgörande frågan för mig, utan om jag dels ville underkasta mig en sådan blodtörstig och tyrannisk gud och dels om jag trodde att jag skulle orka kämpa för att kanske kunna kvala till nämnda guds paradis. Mitt svar blev till slut nej på båda punkter. Hellre fri och fördömd med ett hjärta för universella mänskliga rättigheter vägledd av mitt eget samvete, än att lyda under en livsåskådning och gud som jag inte kunde finna annat än rädsla och förakt för inom mig.
Inte förrän det hade förflutit ytterligare något år hade jag lyckats komma till den punkt där jag inte längre trodde att islam var mer eller mindre sann än någon annan livsåskådning. Ytterligare lite senare blev jag renodlad ateist, då jag fann hela föreställningen om en gudom osannolik i sig.
Efter att några år till hade förflutit insåg jag vilken grotesk nihilistisk återvändsgränd min ateism ledde mig till, vilket orsakade en extrem existentiell kris som i sin tur med tiden bar mig hela vägen hem till den levande guden som älskar alla människor bortom allt vi kan föreställa oss. En livslång kärlek som började med att jag blev huvudstupa hjärtat först förälskad i den underbaraste människa som någonsin har vandrat på denna jord: Jesus Kristus från Nazaret.”

————————————————–

Under en öppen himmel – i Götabro

Kerstin Rosenqvist ledde lovsången.

Kerstin Rosenqvist ledde lovsången.

2015-08-22 16.53.45

ARBETE VÄNTAR I BOLIVIA, Henry Holmberg med Jackelin, Camilla och Miguel Medrano.

I år var det andra gången vi förlagt sommarmöten på Götabro. Deras möteslokal fylldes möte efter möte. Temat för konferensen var ”Under en öppen himmel” och det fick de närvarande verkligen uppleva. Många fick profetiska tilltal, många mötte Gud och någon tog emot Jesus till frälsning. För allt är vi tacksamma till Herren.

IMG_0162

Karl-Georg Rognstad.

Camilla, Jackeline och Miguel Medranos, bolivianer fast bosatta i Göteborg, avskiljdes för en 1-årig tjänst i Bolivia.

Många medverkade i konferensmötena. Man kan utan överdrift säga att det ”allmänna prästadömet” var i funktion.

Först ut av de predikande var IHOP (International House of Prayer) pastorn MIKAEL SKOGSÉN som talade i inledningsmötet. Sedan följde norrmannen KARL-GEORG ROGNSTAD, BROR ABRAHAMSSON, BÖRJE NORLÉN, HENRY HOLMBERG, TORWALD BERGSTRÖM och JOHN LARSSON. GUNNEL MARTINSSON, INGA LARSSON, KARL-GUSTAV HEEN, ANDERS ROSENQVIST, LASSE NYSTRÖM, PIERRE BILLER och många fler ledde möten, gav hälsningar och fanns med i förbönstjänsten.

KERSTIN ROSENQVIST, INGMARIE och OLLE MÅLEDAL samt bröderna BROTHERS ledde församlingen i lovsång och tillbedjan.

Glömde jag någon? Kanske, men varmt tack ändå till alla som på olika sätt tjänade vår Herre i konferensen.

Vi har också anledning att rikta ett varmt tack till GÖTABRO och de ansvariga som servade oss med logi, mat och stor vänlighet!

Vi kommer gärna igen ett annat år!

———————————————–

”Jag brinner upp…”

Gösta

Läs storyn hur Jesus förvandlade Göstas liv!

Smyrnaförsamlingen i Oskarshamn-Smältebro är en av de församlingar som fortsatt traditionen med tältmöten varje sommar. 4 intensiva augustikvällar denna sommar fick vi; Inga-Lill och jag förmånen att predika och sjunga i deras tält. Blev påmind av en del vänner där att jag för exakt 31 år sedan också predikade i deras tältmöten.

Tältmöten betyder en hel del extra arbete för att allt skall fungera. I en mindre församling som Smyrna behövs det därför att alla som kan hjälps åt. Till de trofasta medarbetarna hör Ann-Marie och Gösta Bursell. När sedan Gösta inledde ett av mötena med att berätta hur han just i ett av Smyrnas tältmöten för ca: 40 år sedan blev frälst blev jag intresserad och bad om ett samtal med paret. Här följer något av deras gripande vittnesbörd.

När Anne-Maria och Gösta träffades var Gösta redan alkoholiserad men Ann-Marie tänkte att äktenskap kanske skulle rädda honom. ”Anne-Marie borde ha en guldklocka som stod ut med mig som alkoholist i 9 år.” säger Gösta.

Problemet var spriten. Gösta var obotlig alkoholist. Ibland drack han oavbrutet i 3 veckor, förstörde ekonomin, jagade alkohol som besatt. För att få pengar till sprit pantsatte han till och med vigselringarna, bröt upp småflickornas (paret fick 2 flickor) sparbössor…

Besöken hos socialen, prästen och polisen blev många. När Gösta upplevde ångesten som värst blev det mentalsjukhus och spännbälte…

Anne-Marie fick ta emot slag och hotelser. 7 ggr. var hon på väg att ta ut skilsmässa. Själv rökte hon – ofta 60 cigaretter per dag. Småflickorna levde med skräck och var ofta vettskrämda när deras far kom hem berusad, ofta med supkompisar i sällskap.

Vi kommer nu till augusti 1972. Det är fredagskväll och Gösta är ute på stan för att försöka tigga till sig sprit någonstans. Bortifrån ett tält hör han musik och sång och dras dit. Det är Smyrna som har tältmöte. ”Jag grät av atmosfären” minns Gösta.

”Har du fått kontakt med Jesus?”

Hela lördagen var Gösta ute med kompisarna men på kvällen drogs han till tältet igen. En kvinna kommer fram till honom och frågar ”Har du fått kontakt med Jesus?”

Den kvällen går Gösta in i bönetältet, kastar sig på knä och ropar igen och igen: ”Hjälp, hjälp!”

Folk ber med och för honom och Gösta upplever att något händer där den kvällen. Gösta blir frälst och vet att han nu är Guds barn.

Det första han märker av förändringen är att han plötsligt inte längre kan svära!

Gösta får en svår tid med hård abstinens – ibland rinner svetten av honom i hans kamp. Med Guds hjälp kan han ändå omedelbart sluta med alkoholen och konstaterar att han sedan dess inte behövt en enda droppe sprit.

”Jag brinner upp…!”

Första bönemötet efter omvändelsen blev en stark upplevelse. Gösta blir andedöpt! ”Jag brinner upp, jag brinner upp, tusentals volt går igenom mig” ropar han när elden från himlen berör honom.

En direkt följd av detta är att tobaksbegäret försvinner. ”Jag kunde inte röka mer, det smakade brända trasor” förklarar han.

Anne-Marie ser förvandlingen och förstår att denna gång har Göstas beslut att lämna spriten en verklig chans att lyckas. 3 veckor senare blir hon frälst och strax därpå blir Anne-Marie och Gösta döpta i vatten.

I dopet upplever Anne-Marie att alla hennes besvikelser och hennes agg mot Gösta försvinner. Själv befrias hon från cigarettbehovet; 60 cigaretter per dag var en ”normal” dos för henne.

För deras småflickor betyder det ett nytt hem. Det tar sig uttryck bland annat i att dom nu vill leka möten där man både sjunger och ”predikar”!!!

”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse, det gamla är förgånget och allt har blivit nytt” säger Paulus.

Vid Smyrnas tältmöten 40 år senare är Ann-Marie och Gösta tillsammans med många fler aktiva för att människor skall få en chans till ett nytt och bättre liv. Vi önskar Guds välsignelse!

Henry Holmberg

 

—————————————————————

Håkan och Randi mötte Gud mitt i livet

Hakanochrandi

Håkan och Randi Holmin från Sveg i Härjedalen, kanske var de mest långväga besökarna på årets konferens på Kåfalla. Under veckan tog Håkan vara på tillfället att döpa sig i den närbelägna Grönbosjön.

Håkan & Randi var nya bekantskaper för de flesta som möttes på Kåfalla. När vi i slutet av veckan fick en pratstund med dem fick vi reda på att de båda är relativt nya i den kristna tron. Det började med att Randi zappade med fjärrkontrollen hemma i vardagsrummet på hösten för snart tre år sedan.

– Jag kom in på Visjon Norge och blev alldeles fascinerad över det jag fick se. Sången och förkunnelsen jag fick lyssna på tog tag i mig, och en dag kände jag bara: det här vill jag ha! Jag bad med i frälsningsbönen, började be och både skrattade och grät. Utan att Håkan anade något började jag gå i Pingstkyrkan i Sveg.

Det dröjde några månader, sedan tyckte Randi tiden var mogen att berätta för sin man om sitt livsavgörande beslut. Håkan muttrar i bakgrunden att han då redan börjat ana att något hänt med Randi. Båda skrattar när Randi minns Håkans första kommentar: ”Det har jag väntat på länge.” Håkan berättar att han började följa med till Pingstkyrkan.

– Sedan vill Randi åka på några konferenser i Norge och jag gjorde henne sällskap. Problemet var att jag inte förstod allt de sa så jag undrade om vi inte kunde åka till en svensk konferens. Förra sommaren fick vi syn på Kristen Gemenskaps annons och åkte till Hammerdal. Efter den veckan, började jag förstå att jag också ville ha det som Randi fått. Men jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Hemma igen mobiliserade Randi sina nyfunna kristna vänner och tillsammans började de avsätta tid för att be för Håkan. Vännerna undrade om Randi behövde draghjälp, och både Randi och Håkan skrattar åt den kommentaren.

– Vi åt middag med paret och när vi satt och pratade efteråt frågade vi Håkan om han ville be med i frälsningsbönen, och det ville han.

– Ett lugn kom över mig, berättar Håkan.

Randi hade redan blivit döpt för något år sedan, och under konferensen på Kåfalla kände Håkan sig mogen att ta samma steg. En solig eftermiddag begravde han sin gamla människa i Grönbosjön.

– Det kändes bra, konstaterar han enkelt. När vi kommer hem igen ska jag gå in som medlem i pingstförsamlingen.

Randi och Håkan är överens om att de inte levde något dåligt liv förut heller. De var som folk är mest och hade inga större konflikter, men nu har de fått en större trygghet och frid än förut. Det val de gjorde att låta Jesus komma in i deras liv är något de gärna rekommenderar till andra.

Intervju: Börje Norlén

———————————————————————————————————

“Efter förbön är min axel helad”

Skärmavbild 2014-03-13 kl. 14.31.15Vi fick ett meddelande på Facebook. Först missade jag det men en dag upptäckte jag följande härliga rader från Maj-Britt Lintula i Närpes, Finland. Maj-Britt och Olle är våra goda vänner sedan år tillbaka och hängivna Guds verk både i sin hemförsamling som i Kristen Gemenskap – över alla gränsers missionsarbete. Vi låter Maj-Britts vittnesbörd gå vidare som ett tack till Herren för hans omsorg.

Vill bara skriva och berätta om ett helande.
I somras, efter att jag fick förbön i Larsmo för min axel som krånglat i snart 10 år, har Gud helat mig. Jag kan nu jobba uran att ha ständig värk och lidande. Jag har minsann ”testat” axeln med sådant som jag absolut inte gjort på många år och; det håller. Ingen värk eller smärta. Behöver inte heller längre värkmedicin som jag tagit i stora doser i perioder för att klara vardagen.
Fick i våras remiss för operationer och väntar på kallelse dit men Gud hann före. Jag njuter av att inte mera känna mig begränsad vilket jag gjort under många år.
Tack Jesus!
Önskar er alla en fin höst (vinter) och Guds styrka och välsignelse.
Hälsningar härifrån Närpes!

Maj-Britt Lintula

————————————————————————————

Stefan – ett förvandlat liv

Skärmavbild 2013-06-03 kl. 19.53.09

Stefan med dottern Jonna.

Ingen kan ta fel på glädjen, frimodigheten och Jesusbegeistringen. Den finns där och märks direkt i möten och samlingar där Stefan är med. Är det tillfälle att prisa Jesus så är det inte ”den stilla susningen” som gäller utan ”låt din mun vitt upp…”

Bibeln säger: ”Lovsång är en frukt ifrån läppar som prisar hans namn.” Och när Stefan frimodigt prisar sin Frälsare då blir man glad och många rycks med i tillbedjan. Jag begär och får ett samtal med Stefan, en av flera i Västra Nylandsregionen i Finland som med ett tufft förflutet i dag fått eller är på väg in i ett nytt liv tack vare Jesus och den kristna församlingen.

Stefan Lindström, på bilden med dottern Jonna, 51 år gammal är bosatt i Hangö. Vi gör hans ”meritlista” från det liv han nu lämnat kort: drogmissbrukare i 35 år, fängelsekund (suttit inne sammanlagt 20 år av sitt liv) efter flera rånförsök, stölder, knarklangning och misshandel m.m. Stefan berättar hur livet med ständigt beroende av alkohol, droger och cigaretter gav honom en ständig ångest, oro och känslor av hämnd och hat.

För 1 1⁄2 år sedan kom förändringen. På en knarkresa blev han tagen fast av polisen och omhändertagen i trakten av Esbo. I en järnvägskupé, berättar Stefan, ropade jag rakt ut i min ångest på både Gud och Jesus. Där upplevde jag hur frid och lugn plötsligt fyllde mig. Då visste jag att jag blivit frälst.

Två dagar efteråt, 31 augusti 2011, är han på möte i missionskyrkan i Ekenäs och går då fram för förbön. Med vänners hjälp får han komma på ett behandlingshem i åtta månader. Stefan berättar om goda trossyskon från alla kristna sammanhang som hjälpt honom på vägen. Dit hör Pär-Plof och Inga-Britt Söderström i Hangö som blivit något av en andlig mor och far för honom.

I dag lever Stefan med Guds hjälp och vänners bistånd ett nytt liv. Droger, alkohol och cigaretter hör det gamla mardrömslika livet till. Från myndigheternas sida är man vänligt förstående till förvandlingen i Stefans liv. Också därifrån får han många uppmuntrande ord. Säkert är att många f.d. ”olyckskamrater” som känner Stefan är berörda av det som hänt honom. Affärsinnehavare i Hangö har fått besök; Stefan har besökt de affärer där han tidigare stulit och försökt gottgöra. Över lag har han bemötts med respekt för sin vilja att ställa till rätta.

Till sist, i vårt alltför korta samtal, berättar Stefan om när han kom på att han i sin ägo hade ett avsågat hagelgevär som använts vid diverse brott han begått. Att han behövde lämna det till polisen var klart men hur skulle det se ut; ett avsågat hagelgevär och självfallet ingen vapenlicens. Stefan tänkte att med hans brottsregister skulle det inte bli så bra… men när Stefan kom till polisen frågade man först efter hur han mådde. När han sedan lyfte fram plastkassen med hagelgeväret frågade man vänligt om han hade fler vapen hemma – i så fall kunde han hämta dem också … Vi tackar Gud för Stefan och för den frälsning han berett; inte bara för Stefan men för alla som vill tro på Herren Jesus!

Henry Holmberg

————————————————————————————————-

Väckelse förr och nu

FleningeLäs om en märklig och stark andlig rörelse, som berörde Fleninge med omnejd i början av 1900-talet. Vi vill tro att ”logarna” mycket snart åter skall sprängfyllas av längtande människor som söker Gud i Skånebygderna.

Kjell-Åke Marnyhill äger gården Marnyhill i Svedberga som fått vara något av ett centrum för väckelse och förnyelse i Helsingborgtrakten under senare år.

Kjell-Åke har släktskap med någon av förgrundspersonerna i en tidigare märklig andlig rörelse, som många säger var den starkaste andliga rörelsen som över huvud taget berört bygderna. Jag bad Kjell-Åke berätta om denna väckelse.

Berättelsen tar start just i Fleninge. Ett   stenkast från möteslokalen som Kristen Gemenskap samlats i ibland ligger ett gammalt, anrikt Gästgiveri som har namnet Fleninge Gästgivaregård. Den nuvarande gästgivaregården är gammal nog, byggdes så tidigt som 1810, men redan dessförinnan vet man att det fanns gästgiveri på orten. I Fleninge möttes nämligen i gammal tid viktiga vägar som finns utritade på kartor så tidigt som 1684. Här passerade bönder och småhantverkare på väg till och från marknaderna i Helsingborg med sina produkter samt alla sorters andra vägfarare.

 Kungligt besök
Gamla berättelser gör gällande att Magnus Stenbock övernattade i Fleninge natten före det stora slaget vid Helsingborg 1710. Likaså att andra kungligheter som Karl XII och Karl XIV Johan logerat här.
1830 föddes på Fleninge Gästgivaregård en gosse som skulle lämna spår efter sig. Namnet var Petter Olsson.
Fadern dog när Petter endast var två år gammal. Petters mor beslöt vid mannens död att barnen inte skulle behöva växa upp i den miljö som en gästgivaregård erbjöd med mycket alkoholförtäring och annat som hon tänkte barnen kunde ta skada av, och lämnade därför gästgiverihanteringen.
Resultatet blev då att Petter i stället fick växa upp under mer fattiga förhållanden. För att göra den delen av historien kort; från att ha arbetat som bodbiträde inne i Helsingborg blev han snart egen företagare och förmodligen till mångas förtret dessutom en mycket framgångsrik och rik sådan. 1859 lät han i Helsingborg bygga ett stort spannmålsmagasin som ännu finns kvar fast i dag omgjort till bostäder. Hans inköpsområde omfattade västra och sydöstra Sverige. Han blev en av landets största spannmålsexportörer, främst av havre till England och Tyskland. Han måste ha varit en ovanligt driftig man; grundade många industrier och företag och hann med att vara både kommunpolitiker så väl som riksdagsman under ganska lång tid. I övriga Sverige kallades han ibland för ”Helsingborgkungen” men mera lokalt för ”Enda viljan”. Det senare ger kanske en antydan om en man med en stark vilja.
Som ung upplevde Petter en svår andlig kris som tydligen resulterade i en levande tro. Den resulterade bl.a. i att han i sädesmagasinet på Kullagatan i Helsingborg inredde en sal som blev samlingsplats för en fria andlig rörelse i staden och där han också ibland predikade själv.

Skaror av människor
Senare, när han blivit ägare till det stora Rögle Säteri, också det nära Fleninge, startade han s.k. uppbyggelsemöten i huvudbyggnadens trapphus för gårdens folk. Och här bröt en mäktig rörelse fram. Snart fick man se sig om efter större utrymmen. En loge på gården, förresten en av Skånes största logar, blev möteslokal för speciella pingstkonferenser som kallades ”pingstmöten”. Logen fylldes då av skaror av människor. Man kom långt ifrån, gående, åkande, ja, man kom med extra  tåg från Helsingborg. Den tidens mest kända talare besökte logen, anden verkade och människors andliga behov och längtan resulterade i mäktiga Gudsmöten.

Petter Olsson lät bygga flera missionshus i bygderna och startade också barnhem. Den här rörelsen fortgick fram till hans död 1911.Det kändes lite märkligt att få vara med och arrangera försommarmöten i Fleninge. Intressant och härligt också att församlingen Källan med pastorsparet John och Helena Larsson i spetsen bedriver verksamhet på gården Marnyhill hos Kjell-Åke. Till Källans möten söker sig många längtande människor speciellt från Helsingborgstrakten.

Utslagna har blivit frälsta, människor botade. För många troende har Källans möten blivit något av ”oasen i öknen”.En tillfällighet eller kanske mer logiskt; som en naturlig följd av att Guds Ande gjort intåg i bygden har illa beryktade motorsyckelgängen Bandidos och Hells Angels, båda, till mångas lättnad lämnat orten och sökt sig åt annat håll. Detta sedan verksamheten på Marnyhill startat.
Vi vill tro att ”logarna” mycket snart åter skall sprängfyllas av längtande människor som söker Gud i Skånebygderna och önskar Helena, John, Kjell-Åke och övriga i Källan fortsatt rik välsignelse från Herren.

Text och bild: Henry Holmberg (skrivet sommaren 2008)

——————-

Pontus Back är ett levande mirakel!

pontus

Jag har träffat Pontus och hört hans vittnesbörd och nu har jag också läst boken som berättar om hans liv. Vilken story! Vilket vittnesbörd om Jesu kärlek och makt att förvandla ett trasigt människoliv.

Vi beslöt att inbjuda Pontus till ett nattmöte under vår mini-konferens i Larsmo i Finland.

Med förstärkare, mikrofon, elgitarr och en lagom hög stol att sitta på är Pontus klar för action. Nästan lite lågmält börjar han berätta om sin mor som tvingas ge bort sitt barn på grund av faderns våldsamhet gentemot henne och barnet. Berättar sedan om ett gott fosterhem och vägen ut ilivet. Om rockmusiken och rockmusikerna; kända och för oss okända, turneér och resor runtom i världen. Succéer och besvikelser, om spriten som blir en allt större faktor i hans liv. Varvar det hela med väl valda sånger och ett utmärkt gitarrspel.

För ungefär tre år sedan mötte Pontus Jesus och något nytt började.

Utbränd av spritmissbruket; lever och njurar svårt skadade, bukspottskörteln inflammerad, saffransgul i ansiktet. Pontus var vid vägens ände.

Mitt i detta, berättar Pontus, fanns det en vän som ständigt uppmuntrade och försökte hjälpa honom. Det blev också att ta de första stapplande stegen på trons väg. Och det var ingen lätt väg att gå; Pontus började och föll och började igen …

I januari 2007 var Pontus dödssjuk.

”I januari började mina ben ge upp och jag kunde endast g åkorta sträckor. Jag såg dåligt, troligtvis av den smuggelsprit som jag kommit över och fick köpa på kredit då jag var utan pengar. Jag låg hemma i sängen och drack så gott som dygnet runt. Jag blev tröttare och tröttare hela tiden och visste att något var fel. Levern hade nu tagit så stor skada att ögonvitorna blev gula.” ”Inom kort var jag inte bara gul i ögonvitorna längre utan på helakroppen. Jag fick även en otäck klåda och kliade mig hela tiden. Jag ringde en privat läkare som skrev ut medicin mot detta. Medicinen hjälpte inte och nu hade även buken börjat svälla. Mina byxor gick inte längre rumt magen och alla kläder jag tog på mig skavde och det gjorde ont kring buken. Jag hade smärtor, klåda och var konstant trött. För att inte tala om alla skakningar, darrningar och stickningar i extremiteterna. Nu låg jag illa till, men fattade ändå inte hur nära döden jag var.”

Pontus vän/vänner tog honom med på möte och i det mötet grät han hejdlöst. Det blev också det enda mötet innan han togs in på Vasa Centralsjukhus. Obotlig levercirros var diagnosen och beskedet läkarna gav var; omöjligt att överleva med de skador alkoholen och drogerna orsakat. Inte bara levern var skadad, njurarna var så gott som ur funktion, bukspottskörteln var inflammerad, mjälten förstorad och alla slemhinnor kraftigt inflammerade.

Pontus vänner kom till sjukhuset och bad. Vännerna i församlingen bad. Man bad om att inre organ skulle bytas ut mot helt nya!

Pontus fortsätter berätta: ”En kväll när jag mådde som sämstskedde något i mitt hjärta. Jag längtade till mina barn och min fru och ville träffa dem för att berätta för dem att jag älskar dem. Nu kunde jag inte det och jag var säker på att jag var riktigt nära döden. Jag svävade i ett tillstånd som egentligen var obegripligt; som om jag var vid medvetande men ändå på väg någonstans. En sjuksköterska kom in i rummet och satte sig på min sängkant. Hon tog mig i handen och sade samma sak upprepade gånger: ´Ingen skall dö här i natt, här skall ingen dö i natt.’”  (Senare konstaterades att ingen sköterska varit där! Kanske var det en ängel?)

Den natten ser Pontus Jesus. Han vaknar och atmosfären i rummet är mycket speciell. Plötsligt ser han en mansgestalt vid fotändan av bädden och han förstår att det är Jesus.

Personen säger till honom: ”Då du reser dig ur denna säng, gå då ut och berätta om mig och om ditt liv. Hjälp dem som har likadana problem som du har haft. Varna barn och alla unga för alla farorna.”

I dag reser Pontus med evangelium. Hans vittnesbörd berörmånga på ett speciellt sätt.

Med tillåtelse ger vi här vidare ett läkarutlåtande som isig är ett märkligt men fint dokument:

Ett mirakel att han lever!

Jag träffade Pontus första gången den 13 februari år 2007 på avdelning Ep på centralsjukhuset i Vasa. Det var en av alkoholen utbränd, trött och mycket gul man, en döende man. Frisyren, skägget och tatueringarna tydde på ett tidigare hårt liv. Ändå var det något speciellt med Pontus redan från första åsynen, något som skilde honom från de flesta andra nedbrutna alkoholister. Kanske var det hans familj med hustru och barn som stod vid hans sida? Kanske var Gud med honom redan då där vid sjukhusbädden? Troligen så.

Pontus kom, som de flesta andra alkoholister, in till sjukhuset alldeles för sent. Först när hans hud var gul som en kanariefågel och buken rejält uppsvullen sökte han hjälp. Leverns funktionsvärden var verkligen urusla och även njurarna hade så gott som sagt upp kontraktet. Pontus hade s.k. askitesvätska i bukhålan som tecken på gravt sviktande lever, och hans mjältehade svällt upp. Vi tappade ut flera liter vätska ur buken och gav njurstödande medicin direkt i blodet. Pontus matstrupe var inflammerad, magslemhinnorna var svullna och flera magsår kunde konstateras. Vi talade om en mycket lågöverlevnadsprognos, och det gällde endast att överkomma de två första kritiska veckorna. Att sedan ta sig ur alkoholträsket skulle vara en helt annan femma, som man som läkare tyvärr allt för sällan får skåda.

Pontus vårdades på vår avdelning sammanlagt dryga tvåveckor. Egentligen en relativ kort vårdtid med tanke på hans dåliga utgångsläge. På otroligt kort tid normaliserades njurfunktionen och även levervärdena sjönk överraskande snabbt. Pontus återkom dock till avdelningen för ytterligare en två veckors sjukhusvistelse då han drabbades av maginfluensa och dessutom förtvinade och döda nerver i benen, även denna skada både direkt och indirekt förorsakad av alkoholen. Jag har nu haft förmånen att följa upp Pontus hälsa under de senaste två åren. Jag har själv fått se hur alla blodvärden normaliserats medan röntgenundersökningarna visar att vätskan i buken försvunnit och levern samt mjälten återtagit sin normala storlek och skick.Jag har med förundrat skådat hans tillsynes problemfria återhållsamhet från ”kung alkohol”. Kanske inte ett mirakel i sig, men något som endast en liten minoritet klarar av.

Varje gång jag har kontakt med Pontus blir jag varm inombords, fylld av glädje. Jag känner att jag får en extra kraft att fortsätta med det tunga arbetet att sköta svårt sjuka människor när jag ser och hör hur fantastiskt slutresultatet med Guds hjälp kan bli. Att Pontus familj har fått tillbaka en god familjefar och att ungdomar runtom i nejden nu får ta lärdom av hans misstag är i mitt tycke ett Guds mirakel!

Cristian Nielsen, gastroenterolog (specialist i mag-, tarm-och leversjukdomar).

(Tystnadsplikten har delvis brutits med Pontus J Backs välsignelse).